färg ska den här sidan handla om men den är inte färdig än

Chales Radcliff, USA har på olika forum på nätet beskrivit hur färgenetiken hos TM fungerar. Jag har försökt översätta hans texter för att själv förstå bättre. Så här resonerar jag nu baserat på de fakta Charles beskriver.
Genetik är både anlag och av och på knappar
Genetik, läran om generna, ärftlighetslära är en relativt ung vetenskap som startade med att Mendel baserat på utfallet i enkla korsningsförsök kunde visa att det fanns egenskaper som var dominanta och andra som var recessiva. Mer fart tog forskningen på 1950 talet då DNA molekylen upptäcktes av Watson och Crick. Plötsligt öppnade sig en dammlucka av möjligheter. Forskningen runt DNA spiralens innehåll har fortsatt sedan dess. Forskare har kunnat sekvensera, visa i detalj, vad DNA spiralen innehåller för olika arter på vår jord. Nu vet man att delar av DNA spiralen innehåller tystare delar och andra mer aktiva. De tystare delarna verkar fungera som av- och på-knappar medan de aktiva delarna programmerar för särskilda proteiner. Då dessa proteiner skapas får vi bland annat färganlag av olika slag.
Alla gener finns i dubbel upplaga. Den ena ärvs från mor och den andra fån far. Vissa gener är starkare – dominanta och det räcker med närvaron av en enda för att egenskapen, i vårt fall färg, skall synas. Dominanta gener skrivs alltid med stor bokstav i vetenskaplig text. Andra gener är svagare – recessiva. För att de skall synas behöver de finnas i dubbel upplaga. Recessiva gener skrivs alltid med liten bokstav i vetenskaplig text. Ibland är uppsättningarna identiska – homozygoti. Ibland får man en typ från mor och en annan från far – heterozygoti. För att de svagare, recessiva generna skall synas måste vi ha dubbelt av dem. Vi måste ha fått dem från både mor och far. Därtill finns det påverkanseffekter på generna från utsidan så att säga. Det kallas för epigenetik och är en relativt ny kunskap om hur våra arvsanlag arbetar-
Fem distinkta lokus som kodar för färg hos TM
Nu över till hur färg ärvs hos TM. På våra TMs DNA spiral finns 5 distinkta platser som styr färg. Man kallar sådana platser för – lokus. I vetenskaplig litteratur har de fått namn som förkortas:
Ky-lokus, D-lokus, B-lokus, E-lokus och A-lokus. Dessa fem lokus bestämmer olika saker. De bestämmer TMs grundfärg, färgens blekning, svärtan-brunheten i färgen och guldtonen.
Därtill finns ett lokus som kallas Irish Spotting gene – SP som ger det vita på mage, tassar, bröst och mage.
Men åter till de fem distinkta platserna som ger oss färgpigment av olika slag.
Vi får tänka oss Ky -lokus som den mäktigaste genen. Jag liknar den vid en huvudkran. Om den är öppen får hunden svart färg. Genen är så stark att den undertrycker andra grundfärger på TM. Genen finns liksom alla gener i två versioner, en från vardera föräldern. Det är endast då Ky-genen finns i dubbel recessiv version som den andra genen för grundförg, A lokus, kommer till uttryck. Man kan säga att det är först då som huvudkranen stängs av och innehållet i andra kranar märks. Först då kan A-lokus börja märkas i hundens färg.
A-lokus kan märkas i hundens färg på tre olika sätt då lokuset innehåller gener för färgpigment av tre typer. Var och en av de tre generna i A-lokus har olika styrka. Dominant är –Ay som ger guldfärg med svärta i stråna. Recessiv är –at som ger black & tan och ännu svagare är –a som ger en recessiv svart färg.
Vi kan alltså ha svarta hundar som ärvt sin svarta färg via det starka Ky-lokus. Vi kan också ha svarta hundar som fått sin svarta färg av den svagare – a genen på A-lokus. Här finns nu en förklaring till det som tidigare varit så svårt att förstå. I praktiken betyder det att det finns fall då black & tan färgade hundar fått helt svarta valpar utan att för den skull ha hoppat över hundgården o busat med grannens hund.
Så långt vet vi idag om kartan för vår TMs grundfärger. Antingen jobbar Ky genen och ger oss en svart hund. Eller så har den svagare A genen kommit till uttryck och gett oss, guld, black & tan eller recessivt svart hund.
Förutom dessa två gener finns tre lokus som kodar för påverkan av grundfärgerna på olika sätt. Det de har gemensamt är att de bara påverkar grundfärgen om de förekommer i dubbel recessiv upplaga. D-lokus kodar för blekning om dd föreligger. B-lokus kodar för brunhet om bb föreligger och E-lokus kodar för klart guld om ee föreligger.

En tibetansk mastiff kan ha en av tre grundfärger;
- helt svart antingen dominant svart om huvudlokus inte stängts ner
- helt guldfärgad om huvudlokus för svart stängts av och det finns en eller två av guldfärgen Ay
- svart & tan färgad om huvudlokus för svart stängts av och det finns två av svart & tanfärgen At
- recessivt svart om huvudlokus för svart stängts av och om det finns två av den svarta genen a
Var och en av grundfärgerna kan också vara blekt.
- svart bleks till blå
- guld bleks till creme
- svart & tan blekstill blå & gold.

Därtill kan det ibland, men mycket sällan också födas helt bruna tibetanska mastiffer.

Grundfärg, blekning och brunhet är de tre grundgenerna för färg hos vår ras.

Tanfärgen, eller teckningen hos tibetansk mastiff varierar från mörk rödbrun till en ljus nästan cremefärgad nyans. Dessutom förekommer hos alla färgvarianter i olika omfattning också vita tecken på bröst och tassar.

De första mastiffer som kom till västerlandet från Tibet, Nepal och Ladak var, säger källorna, i huvudsak svarta eller svart & tanfärgade. Men det finns tecken på att den blå färgen verkar vara något mer vanlig bland hundar med ursprung i Nepal o södra delen av Himalaya området än i andra trakter.